Att kalium sänker blodtrycket stämmer, men bara i en avgränsad grupp, och skillnaden mellan grupperna är större än de flesta sammanfattningar antyder. I den systematiska översikt som Världshälsoorganisationen beställde sjönk det övre blodtrycket med 5,32 mmHg bland deltagare som redan hade högt blodtryck, och med 0,09 mmHg bland dem som inte hade det. Här är vad forskningen visar, och varför just den som behandlas för högt blodtryck är den som minst av alla bör öka sitt kaliumintag på egen hand.
Effekten sitter hos dem som redan har högt blodtryck
Den mest genomarbetade genomgången av frågan är den systematiska översikt som Aburto och medförfattare publicerade i BMJ 2013, framtagen på uppdrag av Världshälsoorganisationen inför en riktlinje om kaliumintag. Den sammanställer 22 randomiserade kontrollerade studier med 1 606 deltagare och 11 befolkningsstudier med 127 038 deltagare. Kraven var strama: de randomiserade studierna måste mäta faktiskt kaliumintag genom urinsamling under ett helt dygn, och pågå i minst fyra veckor.
Det intressanta ligger inte i totalsiffran utan i uppdelningen. I de 16 studier som riktade sig till personer med högt blodtryck sjönk det övre trycket med 5,32 mmHg (konfidensintervall 3,43 till 7,20) och det undre med 3,10 mmHg (1,66 till 4,53). I de tre studier som riktade sig till personer utan högt blodtryck sjönk det övre trycket med 0,09 mmHg, med ett konfidensintervall från minus 0,77 till 0,95. Med andra ord ingenting alls. Författarna sammanfattar det i förbigående i sin egen sammanfattning: effekten syns hos personer med hypertoni, men inte hos dem utan.
Den slutsatsen står sig i det nyare underlaget. Kunskapsöversikten om kalium som ligger till grund för Nordiska näringsrekommendationerna 2023, publicerad av Ulla Toft och medförfattare i Food & Nutrition Research, byggde på två kvalificerade översikter och konstaterar rakt ut att ingen av dem fann något belägg för en effekt hos personer med normalt blodtryck. Den ena av de två är Aburtos egen översikt, så de båda är inte oberoende av varandra. Den andra, gjord av Newberry och medförfattare för den amerikanska vetenskapsakademien, poolade 18 randomiserade studier och fann en minskning av det övre trycket på 6,43 mmHg totalt, men även där föll effekten bort i normotensiva undergrupper.
Två olika siffror ur samma översikt
Här finns en fallgrop som är värd att stanna vid, eftersom den förklarar varför olika sammanfattningar av samma forskning anger olika tal. När Aburto och medförfattare först lade ihop alla 21 jämförelser fick de en sänkning av det övre trycket på 5,93 mmHg och av det undre på 3,78 mmHg. Men spridningen mellan studierna var extrem, mätt som I² på 96 procent för det övre trycket och 93 procent för det undre. Ett så högt värde betyder att studierna knappast mäter samma sak.
Forskarna plockade därför bort en studie i taget för att se vad som drev spridningen. För det övre trycket räckte det att ta bort en enda studie för att I² skulle falla till 65 procent. För det undre krävdes att två studier togs bort, och då föll I² till 55 procent. Den sammanvägda effekten landade i stället på 3,49 mmHg för det övre trycket och 1,96 mmHg för det undre. Det är den siffran som står i översiktens sammanfattning och slutsats. Den nordiska kunskapsöversikten återger däremot 5,93 som genomsnittseffekt, utan att nämna spridningen eller den justerade siffran.
Hur mycket salt du äter avgör hur mycket kaliumet gör
Kalium och natrium hänger ihop i kroppen genom den pump som håller isär jonerna på var sin sida om cellmembranet. Den nordiska kunskapsöversikten anger som en av mekanismerna att kalium påverkar blodtrycket genom att öka njurarnas utsöndring av natrium. Aburto och medförfattare, vars siffror redovisas ovan, skriver samtidigt uttryckligen att de inte undersökte mekanismen bakom effekten. Sambandet mellan de två mineralerna syns däremot i siffrorna. Den nordiska kunskapsöversikten refererar en metaanalys av Filippini och medförfattare där deltagare med ett natriumintag över fyra gram per dygn, vilket motsvarar mer än tio gram salt, fick en sänkning av det övre trycket på 6,13 mmHg och av det undre på 5,30 mmHg. Bland deltagare med ett natriumintag under två gram per dygn låg sänkningen på 2,00 mmHg med ett konfidensintervall som sträckte sig från minus 14,10 till plus 10,10, alltså utan att skilja sig från noll, och på det undre trycket sågs ingen effekt alls.
Kaliumet gör alltså mest nytta där saltintaget är högt. Bland kostråden vid högt blodtryck skriver 1177 att du bör äta mindre salt om du har ett för högt blodtryck. Förhållandet mellan de två mineralerna i maten går att titta närmare på i vår sökbara näringstabell över kalium och natrium i livsmedel, som redovisar både natriumhalten och kvoten mellan kalium och natrium för varje livsmedel. Tabellen är en näringsöversikt, inte ett kostråd, och varningen högst upp i den här artikeln gäller även när du använder den.
Nästan all forskning bygger på tabletter, inte på mat
Det här är den svagaste punkten i hela underlaget, och den nämns sällan när resultaten återges. Den nordiska kunskapsöversikten konstaterar att de flesta randomiserade studierna höjde kaliumintaget med tillskott, och att bara fyra använde en kostförändring. Av de fyra fann två ingen effekt alls på blodtrycket, varken av en kost berikad med frukt och grönsaker eller av ett coachningsprogram kombinerat med matkuponger. En tredje såg en sänkning i proportion till hur mycket kvoten mellan natrium och kalium förändrades, och i den fjärde minskade deltagarna i stället sin användning av blodtrycksmedicin.
Förklaringen till att kostförsöken är svårtolkade är enkel. Höjer du kaliumintaget genom att äta mer frukt, grönsaker och potatis ändras samtidigt intaget av andra näringsämnen, och då går det inte längre att avgöra vad som gjorde vad. Nästan allt vi vet om kalium och blodtryck kommer alltså från studier där deltagarna svalde kaliumklorid i tablettform, medan de råd som brukar formuleras utifrån dem handlar om mat. Det är inte samma sak, och avståndet däremellan är sällan utskrivet. Vad som gäller för tillskott specifikt går vi igenom under kaliumtillskott.
Var ligger svenskarna?
Livsmedelsverket anger inget rekommenderat intag för kalium, eftersom Nordiska näringsrekommendationerna 2023 bedömde att underlaget saknas för att fastställa ett. I stället finns ett så kallat tillräckligt intag, som för kvinnor från 18 år och män från 25 år ligger på 3,5 gram per dygn. Vad svenskar faktiskt får i sig redovisas i den nordiska kunskapsöversikten med siffror från matvaneundersökningen Riksmaten vuxna 2010 till 2011: i genomsnitt 3,4 gram per dygn för män och 2,9 gram för kvinnor.
De talen blir mer talande om de räknas om till samma enhet som forskningen använder. Ett millimol kalium motsvarar 39 milligram, och Världshälsoorganisationens riktlinje, som bygger på just den översikt som beskrivs ovan, föreslår ett kaliumintag på minst 90 millimol per dygn för vuxna. Det svarar mot 3 510 milligram. Riktlinjen anger själv den nivån som en villkorad rekommendation, till skillnad från den starka rekommendationen att öka kaliumintaget från mat för att sänka blodtrycket och risken för hjärt- och kärlsjukdom. Räknat åt andra hållet motsvarar det svenska genomsnittet omkring 87 millimol per dygn för män och 74 millimol för kvinnor. Båda ligger alltså under den nivån, kvinnorna med god marginal. Riktlinjen är samtidigt uttryckligen skriven för vuxna och barn utan nedsatt förmåga att hantera kalium, en avgränsning som återkommer nedan.
De som har mest att vinna är de som måste fråga först
Nu kommer den del som gör ämnet obekvämt. Effekten på blodtrycket finns hos personer som redan har högt blodtryck. Många av dem behandlas med läkemedel. Och när Internetmedicin listar orsakerna till hyperkalemi, farligt högt kalium i blodet, under rubriken minskad utsöndring via njurarna, är listan i praktiken en uppräkning av blodtrycksmediciner: kaliumsparande diuretika inklusive aldosteronantagonisterna spironolakton och eplerenon, amilorid, ACE-hämmare, ARB, samt NSAID, trimetoprim och heparin. Samma sida slår fast att patienter med njursvikt löper större risk, och att obehandlad hyperkalemi kan vara dödlig.
Forskningen är dessutom byggd så att den inte kan uttala sig om dem. Aburto och medförfattare uteslöt uttryckligen studier på personer med nedsatt förmåga att utsöndra kalium i urinen på grund av sjukdom eller läkemedelsbehandling. De skriver själva att personer med nedsatt kaliumutsöndring kan riskera hyperkalemi, att den risken är begränsad till just de patienterna, som oftast står under medicinsk uppföljning, och att de inte ingick i översikten. I sina begränsningar upprepar de saken: resultaten ska inte tolkas som att de omfattar personer med nedsatt njurfunktion och defekt kaliumhantering.
Det är alltså inte en brasklapp fäst i efterhand. Beviset för nyttan och gruppen som bär risken överlappar inte, eftersom riskgruppen aldrig var med. För personer utan sådana besvär är bilden lugnande: översikten fann ingen negativ effekt på blodfetter, katekolaminer eller njurfunktion, och konstaterar att inga fall av förgiftning genom kalium från mat har rapporterats, medan enstaka fall av akut förgiftning från tillskott finns beskrivna. Den nordiska kunskapsöversikten uttrycker sig skarpare på den punkten och skriver att fallbeskrivningar har rapporterat dödsfall efter extremt höga doser kalium. Livsmedelsverket drar samma gräns när de skriver att ett långvarigt högt kaliumintag kan påverka hjärtfunktionen hos individer med nedsatt njurfunktion, och att kosttillskott kan bidra till ett för högt intag.
Varför njurarna är avgörande, och vad som händer när de inte längre klarar uppgiften, går vi igenom under kalium och njursjukdom. Hur ett kaliumvärde ska läsas finns under p-kalium, och mineralets funktion i kroppen beskrivs under kalium som mineral.
Vad frågan fortfarande inte svarar på
Blodtryck är ett mått, inte en sjukdom, och steget därifrån till hjärt- och kärlhändelser är inte lika väl belagt. Aburto och medförfattare fann ett samband mellan högre kaliumintag och lägre risk för stroke, med en riskkvot på 0,76, alltså 24 procent lägre risk. Men för hjärt- och kärlsjukdom som helhet, riskkvot 0,88, och för kranskärlssjukdom, 0,96, var sambanden inte statistiskt säkerställda. Bland barn såg man i tre kontrollerade studier en sänkning av det övre trycket på 0,28 mmHg, vilket inte gick att skilja från noll.
Kvar står något som är mindre än en rekommendation men mer än ingenting: kalium ur maten hör hemma i en kost som också innehåller mindre salt, och den som redan har ett förhöjt tryck är den som har mest att hämta där, förutsatt att njurfunktionen och läkemedelslistan tillåter det. Var gränsen går mäts på en vårdcentral eller ett apotek, och enligt 1177 bör du kontakta en vårdcentral om du har ett blodtryck på 140/90 vid upprepade tillfällen. Det är också där frågan om just ditt kalium hör hemma, eftersom svaret beror på njurfunktionen och läkemedelslistan, och inte på hur forskningsläget ser ut i genomsnitt.
Senast faktagranskad: 6 augusti 2026